konsten att sluta springa

När jag väl tagit mig ifrån snurrade tankarna ofta i mitt huvud, varför var jag så dum att jag stannade och förlät, hur kunde jag låta det här hända mig.

Socialtjänsten gav mig världens bästa handläggare som var tålmodig, förstående och med tryggt bemötande gav mig lite svar.

Hon pratade om normaliseringsprocessen, hur vi flyttar gränserna och tänker att ja men det var kanske inte så illa ändå, det kanske är jag som överreagerar och så förlåter man fast magkänslan säger nej. Nästa gång skriker mitt inre att det här är inte ok men han berättar om hur illa omtyckt jag är och hur dåligt jag betett mig och plötsligt vacklar känslorna, var det jag som fick det här att hända ändå alltså, jag ska bevisa att jag kan bättre, och så lät man det passera med fokus på annat. 

 

Jag har ofta hört tjejkompisar prata om någon dom träffat som kanske kastat ur sig något nedlåtande i en diskussion eller blivit högljudd och utåtagerande på fyllan, men så säger dom att det är ju inte hela världen.

Nu med facit i hand vill jag berätta för alla att jo, det ÄR hela världen, för det är precis så det börjar.

Dom där kommentarerna som svider men man vill ju inte verka känslig, vill inte ha konflikt så man låter dom passera och plötsligt växer dom sig större till förtryck och psykisk misshandel. Och man står där och undrar hur gränsen för vad jag tolererar flyttade sig. 

Dom där nedlåtande påståendena som får dig att fnysa i början men som när dom upprepats tillräckligt länge ur olika vinklar helt plötsligt börjar kännas rätt bekanta. Självkänslan sviktar och man börjar ifrågasätta sig själv och sina sanningar.

 

Kanske har ni ert första bråk och han exploderar och blir aggressiv, kanske är han oerhört ångerfull efteråt och du tänker att det där var galet men han verkar ju verkligen ångra sig och så förlåter du fast din magkänsla säger att sånt här beteende är inte ok.

Så småningom börjar ångern blekna och han skuldbelägger istället dig för sina handlingar. Då kanske ni kommit så långt i processen ändå att du redan tvivlar på ditt eget värde och tänker att jag måste ju bättra mig så kommer inte han heller bete sig såhär.

 

Jag vill säga till alla tjejer som känt minsta gnagande känsla i magen när dom träffar någon, lyssna på den känslan, ge han inte fler chanser än den första, fundera redan från start, kan jag acceptera sånt här om det eskalerar, tänk tanken istället för att tro att det här var första gången. 

 

Jag vet precis när jag första gången kände ett what the fuck- moment. När han gick över min tröskel o lämpade över sina ansvarsbitar med sina barn på mig.

Jag kände att vänta nu, så här ska det väl inte va, men han vände och vred på det och jag var så fantastisk som ställde upp och utan mig var han ingen.

Ding ding ding, där vaknade medberoendet till, behöver du mig?! Är jag viktig för dig om jag stöttar och avlastar? Ja men då så... då ska jag vara världens mest stöttande flickvän, vänta du bara. Och i jakten på att bevisa mig värdig hans kärlek flyttade jag mina gränser för vad jag var ok med egentligen.

 

Att leva i en så destruktiv relation som jag gjorde innebar inte för mig att jag gick runt ovetande om vad som pågick och hur fel det var. Jag var medveten, tänkte ofta att det här är vansinne, rent vansinne och om någon skulle veta skulle dom knappt tro mig. 

Men jag tänkte så ofta att om jag bara gör såhär, ändrar mig såhär, fixar det här åt han, så skulle han må bättre, behandla mig bättre och vi skulle få den där drömrelationen jag trånade efter.

Jag ville inte ge upp, ville ge barnen det här, låta dom ha kvar dom bonussyskon dom fått, leva i en stor härlig familj och uppfylla de drömmar vi hade för den familjen.

Jag ville heller inte ge upp hans barn, jag tog hand om dom som mina egna och när jag nattade hela ligan på kvällarna och överröstes av allas kärlek tänkte jag att hans bråkande lugnar sig säkert om jag bara fokuserar på det här och inte ger upp.

 

Så jag ansträngde mig hårdare, gav lite mer, slutade säga emot, aldrig tjafsa, aldrig bråka.

Det skulle inte finnas något för honom att klaga på. Då kunde han istället störa sig på att jag var så perfekt. Att hans barn älskade mig för mycket osv. Osäkerheten var ett konstant inslag hos mig och jag visste aldrig vad som skulle vara rätt och fel.

 

Efter de första katastrofala utbrotten där han skrek som en dåre, spottade o kastade grejer, tänkte jag att bara han inte gör mig illa fysiskt. Och efter de första knuffarna sa jag till mig själv att så länge han inte slog, sen kom de första slagen och jag tänkte, så länge han verkligen förstår vad han gör och ångrar sig kanske jag kan förlåta och få han att sluta. Men det dröjde inte länge innan han inte kom krypande med förlåt efter utan var kall och hård.

Jag tänkte att huvudsaken han inte lämnar avtryck, då lämnar jag. Men likväl stod jag och sminkade över blåögon och spräckt läpp.

Han visade så fina sidor däremellan och lovade ändring. Skyllde på fel medicinering, på mitt beteende, på sina skuldkänslor och tillkortakommanden.

Varje gång tänkte jag att det kunde gå, om vi bara provar det här.

Ibland fick han utbrott över att jag var bättre än han, att jag var så förlåtande och inte borde stanna egentligen, skulden och skammen gav nya raseriutbrott.

 

Jag kämpade så hårt med paniken över att mina gränser suddats ut helt. Inget av det här var ok med mig. Men hans aggressionsproblem fick mig att inte våga ta upp sånt.

Jag tassade på tå istället och försökte undvika nya utbrott.

Bara han inte slår mig framför barnen, men den dagen kom också. Bara inte folk får veta men till slut hade vi inga gränser kvar att passera och den jag var hade utplånats.

 

Det gick så långt att jag helt tappade var mitt ansvar började och slutade. Jag ifrågasatte till slut inte saker han bad mig om och jag tog automatiskt tag i saker jag aldrig hade behövt rörande hans barn, hans medicinering osv.

Jag blev hans livlina, hans stöttepelare och mina medberoendesidor gjorde att jag fick känna mig behövd en stund. Behövd = älskad i min sjuka hjärna och det kändes bra för stunden. 

 

Så hur kommer det sig att man stannar?! Man tappar nog fästet om vad som är ok och inte, slutar lita på sig själv. 

Det är så svårt i efterhand att ens ta i den känslan, att jag tillät det här hända, men jag inser att jag var oerhört manipulerad och att min dåliga självkänsla gjorde att jag svalde allt med hull och hår.

 

När jag fastnar som värst i att älta hur jag kunde stanna bromsar jag mig själv och hör min handläggares ord, ja men du tog dig också därifrån, du gjorde det, du satte stopp, du överlevde.