konsten att sluta springa

Att prata om psykisk ohälsa, att våga prata, våga fråga är det allra viktigaste tror jag. 

När jag var liten var det här fruktansvärt skamfyllt.

Tänk om någon bara vågat ta min mammas trassliga beteende på allvar istället för att bara skuldbelägga och fylla henne med skam. Tänk om bara en enda person hade tänkt till att det kaos hon skapade berodde på något och hjälpt henne.

Min mormor försökte älska henne ur hennes psykiska ohälsa som säkerligen många mammor gör men det är inte så enkelt.

Tänk om mamma inte behövt vänta i 50 år på diagnos och hjälp, vad många situationer som hade kunnat avhjälpas, vad mycket sorg och lidande hon sluppit.

Tänk om...

 

Nu kan inget förändras i vår historia, mamma fick till slut hjälp, insikt och en styrka att våga stå för sin psykiska ohälsa när hon insåg att det var inte hon som var fel, det var diagnoser som skapade oredan.

Därför gav hon också mig tillåtelse att skriva i bloggen, för vågar vi prata om det kan vi hjälpa fler.

 

Det är fortfarande väldigt skamfyllt och skuldbelagt.

 

När vi försökte hitta någon mark att stå på medan mamma låg på intensiven reflekterade jag inför personalen att jag ville låta mina barn få veta vad som hände.

Jag möttes direkt av motstånd. Man berättar INTE sånt här för barn. Ett självmordsförsök som man ännu inte visste om det skulle sluta med dödlig utgång.

Det låter man inte barn få veta.

 

När det hände förra gången var jag 11 och min bror 4. Han fick veta att mamma blivit sjuk, det passade hans ålder. Men aldrig berättade någon sanningen sen heller. 

Han minns vårt besök på intensiven, han minns sorgen, skräcken, upprörd familj. Och när han blivit äldre borde han fått veta.

Jag bar det som en svart klump i magen, att han inte visste, att jag hade en smutsig hemlighet om något så viktigt.

 

Så när barnen ville veta vad som hänt mormor tänkte jag berätta sanningen.

Personalen på sjukhuset ansåg att det skulle skrämma dom mer än en vit lögn, att jag borde försköna händelsen och inte låta dom veta att det finns psykiska tillstånd som kan leda till såna här katastrofer.

Jag vred och vände på tankarna i bilen på väg hem.

Skulle jag säga att hon blivit sjuk bara? Vad skulle hända när dom insåg att det var en lögn?

Om jag ansåg detta för fult att prata om, vad skulle det ge dom för värderingar? Hur skulle dom se på mig efter det? Hur skulle dom se på mormor?

Hur skulle det påverka den dag dom kanske mår så dåligt att de behöver få hjälp, sånt pratar man inte om?

 

Jag klev in genom dörren hemma till mina barn och de väntade medan jag lade ner väskan och satte mig ner, tog ett djupt andetag och med tårarna rinnande berättade jag...sanningen.Jag vill lära mina barn att världen är inte alltid vacker och fantastisk, ibland händer mörka svåra saker men med ärlighet och öppenhet tar man sig igenom.

Man bryter ihop och visar sina känslor, ber om stöd och hjälp, man vågar ta på det som gör ont och vågar stå för att sånt här faktiskt händer och det händer många av oss någon gång under livet. Psykisk ohälsa drabbar så många och jag börjar här och nu med att berätta för dom jag kan påverka, mina barn.

Dom fick inga detaljer om tillvägagångssätt eller skador men de fick bakgrundshistorien och min kloka fina 10-åring sa att hon önskar hon vetat om mormors sjukdom tidigare så hade hon förstått vissa saker bättre.

Jag skämdes för att jag inte gett dom det förtroendet tidigare, dom förtjänar också att kunna ha förståelse.

 

Vi pratade länge om sjukdomar, tillstånd, diagnoser och då ett av mina barn har två neuropsykiatriska diagnoser har dom redan mer förståelse än dom flesta. 

Det blev ett fint samtal om liv och död och hopp och förtvivlan.

Jag gav dom chansen att känna och tänka, att få sörja och hoppas, utan vita lögner och påhittade historier. Jag gav dom sanningen och vann mer av deras tillit.

 

Jag frågade min nu 12 åriga dotter hur hon tänker kring det idag och bad att få dela med mig av hennes svar här.

 

Vad tänkte du när du fick veta att mormor har en psykisk sjukdom?

Jag minns inte riktigt vad jag tänkte just då men efter tänkte jag att jag inte märkt något.

 

Ändrades din syn på henne efter det?

Ja jag kunde bli arg för att hon inte alltid förstod mig innan men efter kunde jag ha förståelse för henne.

 

Vad tänkte du när jag berättade om hennes självmordsförsök?

Jag blev ledsen och orolig för hur det skulle gå.

 

Blev du rädd för att hon skulle göra om det? Att någon annan du känner skulle göra det?

Nej jag förstod ju varför hon gjorde det så jag blev inte rädd.

 

Vad tänker du om psykisk ohälsa? Känner du fler som mår eller har mått dåligt psykiskt?

Jag ser mycket på youtube och där pratar många om psykisk ohälsa och så. Jag vet om en del som har samma som mormor. 

 

Vad tänker du om att jag berättade för er vad som hände?

Jag hade inte velat få veta det långt efter, då hade jag nog känt att du ljugit, svikit mig kanske. 

Och jag hade kanske blivit mer orolig om jag inte fått veta så jag kunde förstå.

 

Jag är glad att jag valde att berätta för mina barn.

Innan det hände var jag ofta ledsen och orolig för mamma, grät ibland efter våra bråk eller när jag kände frustration över hennes mående och det såg ju barnen. 

Jag kunde inte förklara och ibland när jag mådde riktigt dåligt ville jag bara att dom skulle veta att det inte handlade om dom eller vårt liv idag utan om saker jag bar inom mig, men hur börjar man berätta så det blev aldrig av.

 

Efter den dagen har jag och mina barn en öppenhet och förståelse oss emellan som är så oerhört värdefull.

Jag kan vara ledsen utan att dom blir rädda att det är något dom gjort och tar på sig ansvar och skuld.

Jag kan förklara att min uppväxt och händelser jag varit med om har gett mig sår som fortfarande gör mig ledsen och nere ibland och jag kan få förståelse utan att dom behöver ta på sig mitt mående.

Det är en extremt viktig grund för att förebygga medberoendets nedärvda faktor.