Att be om hjälp
Första mötet på psykiatrin avklarat.
Jag var nervös innan. Att öppna den här boxen av undanträngda känslor o minnen kan bli tufft tänkte jag.
Jag hade inte en aning om hur jag skulle reagera och tur var nog det.
En timma in i mötet satt jag med frossa, blossande kinder, hjärtklappning. Det kändes som jag hade feber och ville kräkas. Känslorna blev alltför överväldigande.
Min största rädsla var att få till svar att dom inte kunde hjälpa o skicka tillbaka mig till hälsocentralens kurator.
Eller att jag skulle låsa mig som så många gånger förut o bli duktig flicka istället, hålla igen o påstå mig inte behöva hjälp.
Inget av det hände.
Dom hade läst på och var väl insatt i min sits från barndomen till nu.
Jag blev lite överrumplad och fick aldrig en chans att koppla på någon duktig roll. Mycket bra.
Efter två timmars intensivt prat sa dom att dom vill skicka mig vidare till traumaenheten för vidare hjälp där.
Lättnaden var enorm.
Efteråt for jag hem och grät ut lång tids ångest och kaos. Sov mig igenom ett dygn och gick sen runt på darrande ben. Jag har äntligen börjat. Jag har äntligen vågat se att det inte håller längre.
Posttraumatisk stress har jag slagit ifrån mig så många ggr när folk sagt det till mig, medberoende, trasig, obefintlig självkänsla, totalt tappat självvärde, utmattningssyndrom, utbrändhet. Äntligen ska jag få hjälp. Äntligen behöver jag inte vara så duktig och spela min roll längre.
Har känt mig så skör efteråt. Allt jag någonsin gjort och varit i mitt liv känns plötsligt väldigt falskt.
Så mycket som blev sagt på psykiatrin snurrar i mitt huvud.
Det ska bli spännande men samtidigt skrämmande att ta itu med allt det här.
Jag behöver inte bära runt på allt som varit mer, jag behöver inte sitta fast i den jag inbillat mig att jag är, jag äger min framtid och jag kan forma den som jag vill.
Stort.