konsten att sluta springa

När man hela sitt liv varit rädd för självmord, spenderat många långa timmar med att tänka på det, oroa sig över det, grubbla kring det blir det en konstigt självklar del av ens liv.

Sorgligt men sant.

Jag har många gånger själv tänkt att jag inte orkar mer när motgångarna varit extrema, men alltid känt den där spärren, att jag vill inte dö, jag är bara väldigt trött på att leva just här och nu. 

 

Jag har haft vänner som tagit självmord, sett de överlevandes sorg och smärta, jag har sett de anhöriga till de som gjort självmordsförsök och rädslan och skräcken som lever kvar efter.

 

Jag har hört folk döma, klandra, säga att det är egoistiskt att välja att avsluta sitt liv men jag har aldrig hållt med.

Jag anser att man aldrig ska döma någon annan någonsin. Du har inte en aning om vad denne bär inom sig, vilken smärta personen kämpar med dagligen. Du har ingen aning om vad som lett till detta beslut eller vilket oerhört mörker personen befunnit sig i för att ta ett beslut som detta.

 

Att ta tabletter är ett sätt många tar till, en del tillräckligt för att faktiskt dö, en del för att få andra att se deras smärta och kunna få hjälp, en del för att skrämmas, få uppmärksamhet riktad åt sitt mående, en del för att döva det kaos o den smärta som pågår inuti.

 

Förra sommaren var inget undantag från hur övriga livet sett ut. Det har varit upp o ner i alla år. Mamma hade en tung period och fick träffa en läkare på psykiatrin som dubblade hennes dos av ssri.

En läkare som aldrig förr träffat henne och efter ett kort möte beslutar sig för detta.

Jag påtalade för mamma att jag läst att bipolära inte ska behandlas med ssri då det kan trigga manier och mamma försöker få tag på läkaren för att höra hur han tänker kring detta och den höga dosen. Men han var stafettläkare och har redan valsat vidare i systemet. 

Hon ska få bli uppringd av en annan läkare säger man.

 

Efter två veckor börjar mamma må allt sämre av medicinen. Kontaktar igen psykiatrin men får samma svar. 

Under helgen blir hon manisk. 

Vi brukar kunna ana när hon är på väg uppåt men den här gången small det bara till. 

Vi ses på fredagen, har en trevlig kväll där vi delar en flaska vin och pysslar. Jag anar ingenting mer än lite rastlöshet i henne.

Den här kvällen kommer för evigt vara ett älskat minne. Vi tittar i gamla fotoalbum, gräver i sparade babygrejer för att göra en babybok med minnen åt min syster som ska fylla 18.

Vi skrattar och har roligt och ingenting under kvällen skvallrar om vad som komma skall. Mamma minns inte den här kvällen alls.

 

Dagen därpå kommer hon till mig och är totalt förändrad. Jag blir obekväm i en del av de saker hon gör och säger men hon är ändå glad och uppåt så jag skakar av mig obehagskänslorna.

Söndagen är extrem och jag försöker få henne att varva ner, bromsa, hon tar impulsiva, dåliga beslut och går inte att nå i resonemang.

Jag är ledsen och sitter i trädgården med tårarna rinnande nerför kinderna. Känner att jag tappar kontrollen. Känner den där brännande ilskan och maktlösheten i magen. Varför får jag inte henne att må bra!? Varför får jag inte henne att förstå!?

Hon är så uppstressad över en fest som vi ska ordna och vill få allt perfekt och fixat inför denna. 

Gång på gång försöker jag få henne att lyssna, att bromsa men hon handlar helt irrationellt och till slut blir jag arg på henne och fräser ifrån ordentligt.

 

Jag går o lägger mig ledsen och tom med en tanke om att åka dit dagen därpå och försöka resonera med henne igen. 

 

Mamma går inte och lägger sig.

 

Hennes mani har tagit över, en psykos får vi höra i efterhand. 

Hon sliter vidare med att ordna inför den här festen. Någonstans har hon känt att det vi fixat inte kommer vara bra nog, inte vara tillräckligt. Och hennes tankar och handlingar har fastnat i detta.

 

Jag har en värksjukdom och dåliga dagar är det en kamp att ens dammsuga övervåningen. Men jag har bestämt mig för att det måste göras, så jag gör det.

Svetten sprutar till slut, kroppen värker men jag tänker att om jag sätter mig ner nu kommer jag inte orka färdigt så jag biter ihop och kämpar på lite till för att krascha totalt när jag till slut är färdig. Jag tror många kan relatera till den här känslan.

 

Lite så tror jag mamma gjorde den här kvällen.

Hon kämpade på, försökte fixa vad hon föresatt sig, sorgen över att inte känna sig tillräcklig slet i henne och hon gjorde allt hon kunde, kanske kom allt som hänt ikapp henne, kanske slet demoner från hela hennes liv i henne, kanske kämpade hon stenhårt för att sen krascha när hon kände att det inte fanns mer att göra. Hon var klar.

 

Mamma har pga sin värksjukdom mycket starka mediciner hemma. Hade nyss varit på apoteket så medicinskåpet var fullt. Trycker ut alla mediciner i en skål, packar undan kartonger och städar undan.

Förbereder och fixar vad som behövs.

Skriver ett kort och direkt brev om hur vi ska gå vidare nu och varför hon väljer den här vägen.

 

Ger instruktioner inför festen och om vad hon ordnat.

Osentimentalt och utan att lägga skuld på någon.

Hon var färdig.

Hon lägger undan telefonen och kontaktar ingen. Ingen vet, ingen kan ändra hennes beslut och hon kan inte sträcka ut en hand i sista stund.

 

Inget i det här beteendet är likt henne. Och det är så mycket hon skulle gjort annorlunda om hon verkligen hade bestämt sig för att avsluta sitt liv med sina fulla sinnens bruk.

Det låter hemskt att säga men jag känner min mamma, jag önskar jag kunde säga att hon aldrig skulle göra något sådant men det kan jag inte säga, däremot kan jag säga att det här är inte sättet hon skulle välja, det här är inte hon.

 

Tabletterna hade dödat vem som helst direkt. Men pga mammas trasiga mage efter en gbp-operation som gick snett har de tagits upp lite långsammare och därför hann vi hitta henne. Så förra gångens kaos o katastrof räddar henne den här gången. Ironi.

Men vill hon ens bli räddad?! Det här var inget rop på hjälp, inget skrik efter uppmärksamhet.

Det här var ett avslut i det tysta.

Bara omständigheter som gjorde att vi anade, att vi hittade nyckel, att vi kom i tid.

Hon har krampat, slutat andats, blivit liggande många timmar.

Hennes kropp har fått skador av medicinerna och av syre- och blodbrist.

Cirkulationen har stått still i delar av kroppen och ingen vet hur natten sett ut.

Armen som legat klämd utan blod är skadad, kommer den gå att rädda?

 

Första tiden på intensiven ser inte alls ljus ut och personalen har inte ens tid att riktigt prata med oss.

Allt går i slowmotion och jag orkar inte ens försöka förstå.

Orkar inte se henne, orkar inte tänka, inte stå... rasar ihop i anhörigrummet och vet varken ut eller in.

Vem kontaktar man? Vi har ingen mer familj. Vår familj är mamma, jag o mina två syskon. Vi står här nu, allihopa, fyllda av panik och ångest... vem kontaktar man?! Vem vill veta?! Vem bryr sig?!

 

Läkarna är inte hoppfulla och inte jag heller faktiskt. Hon ville dö, var färdig med det här tunga livet hon lever.

Men någonstans i mig finns tvivlet. Hon var inte sig själv de här sista dagarna. Hon var manisk. Tar man då vettiga genomtänkta beslut?! Hon har handlat i mani och det här är inte alls vad hon vill.

Hon vill visst leva, hon vill bara inte må så fruktansvärt dåligt mer. Och när psykosen tog vöer tror jag inte hon alls hade kontroll över sina beslut mer.

 

Läkarna rabblar alla skador, alla komplikationer, allt som skadats, allt som gått fel, allt som kan hända och de små chanser hon har att överleva.

 

Jag tänker stilla att de skador hon ådragit sig pga överdosen är inget man egentligen visste kunde hända. Alla dessa människor som tar överdoser för att skrämmas eller egentligen inte dö, om dom skulle vakna upp med dessa skador, hur skulle livet se ut och bli?!

Vet man ens hur illa det kan bli?!

Jag tänker konstigt nog på att så här hade jag inte föreställt mig självmord. Jag hade ett mer svartvitt scenario i huvudet. Antingen lever man eller så dör man, inte så här, mitt emellan.

 

Vi får träffa en läkare från psykiatrin på intensiven. Förmodligen en psykos av ssri får vi höra, de antidepressiva tabletter man skickat hem henne med utan att kolla upp hennes diagnoser närmre. Ilskan mot läkarnas nonchalans bubblar i oss. Men det känns ändå som en tröst paradoxalt nog. Att hon inte hade gått runt och tänkt på att avsluta sitt liv. Att vi inte missat några tecken hos henne. 

 

Så mycket händer i oss alla den här tiden på intensiven. 

Så många liv blir aldrig mer sig lika.

Jag hade förväntat mig att hon skulle vara arg på mig när hon vaknade upp. Det låter sjukt nu med lite perspektiv på det hela men jag hade faktiskt trott det. 

Att hon skulle vara arg och besviken på mig som misslyckats. Som fått henne att må så dåligt att hon inte såg någon annan utväg.

Jag förväntade mig att mina syskon skulle klandra mig, jag frågade dem gång på gång om de ansåg att det här var mitt fel eftersom jag sagt ifrån till henne dagen innan. 

Jag ville få höra att dom med klandrade mig, att det här var min roll, mitt ansvar och jag hade misslyckats.

Men så var det inte givetvis.

Jag kände mig så vilse. Så förtvivlad och så vilse. Jag hade försökt så hårt och inte nått fram.

 

Hon överlevde trots allt. Och jag med. Det jag oroat mig för i hela mitt liv hände. Och jag överlevde. 

Och plötsligt började det klarna. 

Det här handlade inte om mig. Inte för en sekund handlade det här om mig. 

Hur hade jag ens kunnat satt mig själv i mitten som någon slags allsmäktig person vars axlar allt vilade på.

Plötsligt kändes allt väldigt konstigt och egoistiskt. 

Varför trodde jag att det handlade om mig?

Betongen tog emot mig brutalt hårt och här någonstans insåg jag att mitt medberoende (vilket jag ännu inte hade ett namn på) hade tagit över mitt liv.

 

Mamma överlevde och fick en chans till.

Jag överlevde mitt egenkonstruerade misslyckande och fick en chans till.

Ingen har någonsin bett mig om att ta på mig allt ansvar, att bete mig såhär. Ingen har någonsin satt mig i den här sitsen förutom jag själv.

Jag ska få ut något positivt av allt det här. Jag ska se till att dela med mig så kanske jag kan få en endaste människa att känna sig mindre ensam, se sina egna mönster, få förståelse. 

Jag fick en chans till. Jag ska använda den.