konsten att sluta springa

Det är dags att berätta...

Ett år sen jag skrev sist. Året från helvetet.

Jag har inte riktigt kunnat prata om det, inte velat tynga någon annan med min mörka hemlighet.

 

Jag förde dagbok konstant under den här tiden. Inte för att skvallra om något utan om att försöka hitta mönster, vad jag gorde fel som orsakade detta. 

Min syster bad om att få läsa dom för en tid sen. Med bultande hjärta gav jag henne hela högen. Hon läste tyst, tårarna rann konstant ned för hennes kinder. Då och då flämtade hon till och snyftade.

Efter att ha tagit sig igenom en liten del av alla dokument och böcker såg hon på mig och sa att hon förstått att det var illa men aldrig hade hon kunnat föreställa sig det här.

Hon höll fram ett av mina brev med plågad min.

Jag öppnade och läste, jag hade nått en punkt av likgiltighet. Jag hade utsatts för psykisk och fysisk misshandel så länge att jag ville ge upp. 

I brevet skriver jag att jag inte orkar kämpa emot mer, att han kan få slå ihjäl mig, bara mina barn fick bli fria, bara dom slapp leva i det här helvetet mer.

Dom hade fått leva i otrygghet så länge, fått höra så oerhört mycket hemskt om sin mamma när han var arg, fått höra han skrika och slå i saker, kasta ut oss i hemska raseriutbrott.

Dom hade fått leva i skuggan av hans mående så länge och jag fick ingen ordning på det. 

Istället kände jag att allt eskalerade och att jag bara ville ge barnen frihet.

Fruktansvärd tanke i efterhand men jag var så slut, jag kan inte ens beskriva den känslan av att aldrig mer vilja lyfta sina armar, bara ligga helt stilla och hoppas att allt tar slut...

 

Men det tog inte slut, min ork, jag tog emot tills det plötsligt sa pang och jag kände att det var nu eller aldrig, lämnar jag inte nu är det snart över med mig.

Så jag kämpade, en sista gång, tog all den kraft jag hade kvar och vågade söka hjälp. Vågade berätta den äckliga sanningen för myndigheter, vänner o familj och tänkte att det får bära eller brista.

 

Och det brast, allt bara rann ur mig, det kändes ibland som om jag skulle dö av smärtan och förgås av sorgen.

Den vidriga känslan av saknad samtidigt som jag började inse hur fruktansvärt det han gjort mot mig faktiskt är. 

Det brast och jag reste mig på darriga ben, om och om igen medan jag byggde upp ett liv med barnen igen.

 

När jag fått nyckeln till vårt alldeles egna boende åkte jag dit och gick ett varv i det tomma huset innan jag satte mig på golvet och bara grät.

Jag skulle äntligen få sluta springa, jag gjorde det, så länge jag lever kan jag börja om och här ska jag göra just det, börja om...