konsten att sluta springa

När man växer upp i en dysfunktionell miljö saknas vissa grundläggande delar av vad ett barn behöver.
Det lilla barnet har inte stabila relationer att växa tryggt i eller fungerande vuxna att spegla sina beteenden hos. Hur gör du? Vad är rätt och fel? Hur beter sig mina vuxna förebilder? Hur hanteras mina beteenden, vad förstärks och vad skambeläggs?
När detta inte fungerar utvecklar barnet helt fel sorts mekanismer och tillvägagångssätt.

En viktig sak är att alltid vara välkommen som barn. Att alltid ha en given plats som viktig i sin familj. Att alltid känna sig älskad och värdefull.
Nekas barnet en plats, skuffas undan, inte duger, tär det på självkänslan.
Jag var väldigt älskad som liten, sitta i morfars knä, överrösas med uppmärksamhet och kärlek.
Tills alkoholen kom fram, då var jag osynlig, totalt osynlig och oviktig.
Och när mammas mående var dåligt orkade hon inte med oss barn riktigt och jag höll mig undan, stannade på mitt rum för att inte göra hennes mående värre och valde snabbt att mina läxor, åsikter, behov inte var lika viktiga som hennes behov under dessa perioder.

Jag utvecklade ett sjätte sinne för att kunna känna av sinnesstämningar.
Jag lyssnade redan utanför dörren innan jag gick in hemma, spelades musik mådde hon bra, städade hon, packade hon? Låg hon i sovrummet?
Hög musik med öppna fönster var det bästa. Då kände jag mig trygg. Då var mamma som hon skulle, musik var hennes stora passion och när guns n roses vrålade ur högtalarna visste jag att idag skulle bli en bra dag.
Och så anpassade jag mina beteenden utifrån det. Inte vara för mycket och förstöra stämningen, inte vara för lite och inte njuta av hennes glada humör.
Målet var att aldrig bli undanskuffad, bortvald, osynlig.

Jag lärde mig att känna av rummet efter middagen hos mormor och morfar. Skulle ölen till maten bli groggar på altanen? Eller skulle jag få synas och ta plats ikväll?
Det här blev en egenskap jag finslipade till perfektion.
Jag kan än idag se på min mamma exakt vilket humör hon är på och hur hon egentligen mår bara genom att vara i samma rum som henne. Ibland ser jag på sättet hon skriver sms och kan höra i hennes röst åt vilket håll måendet är på väg.
Jag har genom åren sugit åt mig så mycket av andras dåliga mående.
Jag har scannat av, erbjudit en famn, lyssnat, presenterat lösningar, gjort mig oumbärlig och hjälpt till.
Jag har satt mig i situationer jag inte riktigt mäktar med och har alltid haft svårt med de personliga gränserna. Gett alldeles för mycket av mig själv.
För att få ha en plats, för att vara så viktig att man inte kan stänga av, skärma av mig.
För ingenting genom uppväxten har varit så fruktansvärt smärtsamt som osynligheten. Att inte vara viktig.

Som vuxen sen utvecklade jag ett behov av att alltid vara behövd, den känslan var kärlek trodde jag.
Om du behöver mig kommer du aldrig lämna mig = kärlek.
Igen, har man inte fungerande relationer att spegla sig i kan man heller inte lära sig vad som är kärlek och inte.

Ofta fann jag mig själv i relationer där jag inte alls kände någon kärlek eller attraktion men var behövd och förvirringen skapade kaos i mig, jag hade kärlek men mådde inte bra av det, vad behövde jag då? Och sökte mig vidare till "bättre" kärlek.
Så dysfunktionellt det kan bli, men det insåg jag inte då.

Jag har alltid varit väldigt mån om hur de människor jag har omkring mig mår då det känns som mitt ansvar att alla ska må bra.
Får jag människor att må bra kommer dom inte lämna mig = kärlek.
För får man inte med sig den där grundläggande känslan av trygghet, en given plats i sin familj, i sina relationer, då flåsar skräcken för att bli övergiven en i nacken sen...

När jag gick in i den här relationen kände jag en så övervälmande kärlek att jag tappade fattningen, hur gör man nu? Jag behöver vara viktig och oumbärlig, jag behöver ge honom en känsla av att inte klara sig utan mig.
Så oerhört fel, jag borde ha strävat efter en känsla av att inte vilja vara utan mig, men klara sig utan varann bör alla göra.
Jag tog på mig alldeles för mycket ansvar och han uttryckte snabbt känslor av förtvivlan då han såg att jag inte mår bra av de här beteendena.

Jag jagar perfektion istället för att andas och vara i nuet och det är ju så långt ifrån den jag egentligen är när jag slappnar av och mår bra.
Men paniken över att mista den kärlek jag precis upptäckt var så stor att jag inte vågade släppa på mina beteenden.
Och hur släpper man någon nära när man konstant är livrädd att bli övergiven?
Man sätter upp fasader och försöker förtvivlat få den andre att må så bra det går för att inte vilja lämna. Men glömmer bort sig själv och mår allt sämre...
När man sen kraschar står människor förvirrade omkring, hur ska någon kunna veta vad som pågår när jag aldrig vågar prata om det?
Hur ska jag själv förstå när jag inte har fått det med mig sen tidigare, att mina behov också är viktiga, att jag inte kommer bli lämnad och övergiven för att jag sätter upp gränser, säger nej, prioriterar mig själv och mitt mående ibland.

Jag vet rent intellektuellt att jag inte kommer gå sönder men när någon ignorerar mig, stänger av, försvinner, vägrar prata med mig går alla mina varningssystem igång sen barndomen.
Jag kan inte tänka klart och tar till alla metoder för att få höras, synas, finnas.
Jag vet att det gör situationen värre men allt förnuft är tappat vid det laget och det lilla barnet inom skriker förtvivlat för att inte bli lämnat.
Älska mig, hata mig, det spelar ingen roll bara du inte lämnar mig. Gör mig inte osynlig igen.

Det här är enorma bitar att jobba med för att få fungerande relationer omkring mig. Riktigt livsnödvändiga beteenden att jobba med och jag är så glad och tacksam för insikt och att jag äntligen kan få hjälp när jag vågar se problemen.