Mörkret i ljuset...
Något som är oerhört svårt för mig, och säkert många andra med trasslig bakgrund, är den hatkärlek som bildas.
I alla år fram till nu har jag försvarat min familj, min släkt, med vissa undantag.
Jag har förminskat kaoset, slätat över misstag och enbart pratat bra om de mina. För jag älskar dom trots allt ju. Dom är min familj, min släkt.
Jag har förlåtit, stoppat undan, gått vidare tillsammans med dom.
Längs vägen har jag brutit med de människor som skadat oss, som görg mer skada än kärlek. Men sällan har jag pratat med någon om hur det varit.
Och att ta beslutet om att skriva eller prata om det har inte heller varit enkelt.
På grund av kärleken... jag vill inte såra någon jag älskar. Jag vill heller inte smutskasta eller få någon att se ner på någon jag älskar.
Men jag vill berätta om hur det var, om hur det blev. Ser ni kollissionen?!
Min mamma har hela livet varit min bästa vän, men hennes beteende har skadat mig, sårat mig. Hennes beteende har kommit av en rad diagnoser och hennes mående. Jag måste få prata om hur DET skadat mig, kärleken är ändå oändlig, hon är min mamma och min bästa vän.
Min mormor och morfar var mina stora idoler, min trygghet, stöttepelarna när världen skakade. Men jag måste få prata om hur deras snedsteg med alkoholen faktiskt skadade. Det var deras beteende påverkade av alkohol som skadade, kärleken är ändå oerhört påtaglig och oändlig.
Ser ni paradoxen, kollissionen av känslor.
Lojalitet har hållit mig tillbaka förut, aldrig svika, aldrig skada den du älskar, men jag skadade mig själv genom att stoppa undan, tränga bort alla mina egna känslor och tankar.
Jag behöver få prata om det, få känna att det fanns mer än kärlek där utan att för den sakens skull ta bort allt det ljusa och fina, all kärlek och värme.
Jag brukar kalla det en medberoendes tal till omvärlden; försvaret jag drar när jag vill berätta om något som varit tungt. Första ska det boostas med allt som var bra och förlåtas, förminskas och förklaras, sen kan jag unna mig en stund av tyngre ämnen.
Det är sorgligt hur jag fungerar.
För jag försöker lära mina barn att våga prata frispråkigt om såväl kärleken som tyngre tankar och känslor.
Jag vill att dom ska kunna komma till mig när dom är äldre och faktiskt konfrontera mig med de gånger jag svikit och sårat dom så jag får en chans att igen be om ursäkt, en chans att bekräfta deras känslor och visa dem att jag är ledsen för de misstag jag gjort.
För jag har betett mig dåligt i mitt liv, vissa gånger oerhört stora misstag och aldrig någonsin vill jag förminska eller förneka deras rätt till känslor och upplevelser av dessa.
Jag vill höra om hur de mått även om mitt samvete svider, jag vill höra om deras känslor och upplevelser så jag kan korrigera och förklara, ta bort deras skuld och visa att skulden är min och jag tar på mig den, få en chans att förklara vad som blev fel och vad som hände i mig.
Det här är absolut det svåraste med medberoende, den eviga balansen mellan ilska och glädje, lojalitet till andra o sig själv.