Tillräckligt osynlig...
I perioder i mitt liv har jag känt mig så jagad... Som om alla vill ha nåt från mig, förväntar sig nåt av mig...
Jag har byggt upp en roll där jag upplever det så.
Sällan har jag bara känt att jag kan göra o vara precis som jag vill... det är alltid någon som står o faller med att jag tar hand om dom, ställer upp, hänger med, finns där.
Har haft oerhörda problem med att säga nej till både vänner o familj. Alltid gått att nå, alltid ställt upp, alltid hängt med på allt...
Jag har ofta drömt mardrömmar om att jag inte kan låsa dörren om mig.
Inte alltför svåranalyserat. Jag stänger dörren o försöker låsa men det går inte o jag får panik. Försöker med darrande händer om o om igen...
I en mardröm för några år sen drömde jag att ytterdörren slets bort o utanför var svart o kallt. Jag försökte ställa saker för dörrhålet men allt sögs ut o jag fick mer o mer panik, kände den kalla luften mot min hud...
Vaknade svettig o rädd o sprang upp för att dubbelkolla att det var låst, drog ner alla persienner o släckte alla lampor, ingen kunde komma in, ingen kunde nå mig och ingen kunde se mig...
Vid ett hysteriskt panikångestanfall några år senare drog jag för alla fönster o släckte ner.
Andades för mig själv på golvet i mörkret. Och det hjälpte.
Jag har alltid varit mörkrädd men när världen skrämmer som mest är mörkret det enda som tröstar konstigt nog.
Redan som liten kunde jag gå rakt ut på åkern hos mormor o morfar o bara stå i mörkret.
Jag såg inte min egen hand framför mig o endast där kände jag mig osynlig nog för att få slappna av.
Kan ingen se mig kan ingen heller döma, såra, skada...
På den knarrande snön, iskall och ensam stod jag där i mörkret med dunkande hjärta, helt utan kontroll över vad som fanns omkring mig och vad som kunde hända.
Än idag släcker jag ner, tänder ett litet ljus och i mörkret känner jag mig helt lugn, kan låta tårarna rinna fritt, tankarna flöda som dom vill o känna mig helt osårbar, ingen kan nå mig...
Hur kan den största rädslan, att tappa kontrollen, mörkret, att inte kunna förutse och ha full fokus, hur kan det som skrämmer mest vara en sådan tröst när allt rasar?!