konsten att sluta springa

Det har hänt att jag fått frågan, har du kunnat förlåta din mamma för att hon försökte ta livet av sig?

Första gången blev jag lite stött över att man ens kunde fråga något sånt, sen har jag hört argumentet "jag kan aldrig förlåta för att hen lämnade mig" från människor som blivit kvar. 

"Jag kan inte förstå hur hen kan göra såhär mot mig" av anhöriga som varit med om liknande. 

Och inget argument är rätt eller fel, de kommer alla ur en frustration och förtvivlan över att inte kunna hjälpa, rädda, förhindra. En ilska över att inte kunna styra, räcka till, påverka.

Och jo jag ska inte förneka att jag ibland tänkt att -hur kunde hon göra såhär mot oss?- 

Men med lite distans till frustrationen och sorgen kan jag se klart på det hela. 

Hon gjorde för det första inte det här "mot oss", hon gjorde det i ren desperation över sitt eget mående och sin egen situation. 

Jag är ingen expert på självmord eller känslor men jag tror att ytterst få människor tar livet av sig på grund av någon annan, att det på riktigt är någon annans "fel". 

Jag tror det är en större bild än så, en helhet, en situation, ett mående man inte längre orkar med, kan hantera.

Det här är stora saker att uttala sig om och det sista jag vill är att trampa någon på tårna men jag tror det är viktigt att komma ihåg att vi inte har rätt att döma den som väljer den här utvägen.

 

Om en vän kom till dig och sa att hen inte står ut med sitt jobb mer, att arbetsuppgifterna är överväldigande, ångesten över jobbet får dig att tappa andan och paniken gör att du inte vet var du ska ta vägen. 

Om en vän höll på att gå under av sitt jobb skulle du aldrig döma denne för att den ville sluta, eller hur?

Vi har oftast inte en aning om hur tungt och outhärdligt andras liv kan vara, varför tror vi då att vi har rätt att döma någon för att dom inte längre orkar?

 

Sen finns det utöver det många anledningar till att man tar ett sådant beslut. 

Psykoser, depressioner, tillstånd där det är svårt att hitta någon annan utväg på mörkret. 

 

Jag är ofta ledsen och förtvivlad över vad som hände den där sommardagen men jag kan inte döma henne, hålla henne ansvarig.

Jag önskar hon mindes något om hur tankarna gick, men det är enbart av rent egoistiska skäl för att få veta hur hon kände, för att försöka förstå.

Hon var manisk, tankarna snurrade förmodligen alldeles för fort för att ta några vettiga slutsatser och plötsligt fanns bara den här enda utvägen.

Om hon inte kunde fånga en enda tanke som fick henne att hitta hopp, hur kan jag döma henne för det? Kan jag döma någon för att dom inte hittar en lösning jag kan leva med på ett problem som är deras?

 

Jag kan vara sårad över vad som hädne, förtvivlad över hur det påverkade oss alla och hur jag nästan miste min mamma, men det är en sorg o förtvivlan över händelsen, inte hennes agerande.

Så när jag säger att självmord verkligen krossar de anhöriga är det händelsen, det slutgiltiga tomma mörkret jag menar, inte något dömande av själva handlingen.

 

Jag skulle aldrig försöka tvinga någon att stanna i en situation dom inte mår bra av. 

 

Sen kan jag vara fruktansvärt arg och besviken på att det hände, självklart. Jag har spenderat större delen av mitt liv med att försöka anpassa alla situationer, alltid förutse det här, förhindra, jobba preventivt för att hon alltid alltid ska må bättre.

Jag har slagits mot hennes beteenden och mönster utan att egentligen förstå hennes demoner och mörker. 

Jag har trott att jag kan påverka genom att alltid finnas där o ställa upp och jag har sett det som min uppgift att hålla henne kvar.

Så ilskan och besvikelsen kom av att jag kände mig misslyckad, jag kände att jag gjort mitt bästa hela tiden så varför lyckades det inte?!

Varför gav jag så oerhört mycket av mig själv att jag gick under och ändå hamnade vi här?!

DET är vad som krossade mig den här dagen, det är vad som orsakat min förtvivlan så länge nu. Att jag inte förstått vad jag hållt på med, att jag inte förstått vilken osund roll jag tagit mig an och att det var dömt att misslyckas på ett eller annat sätt.

 

När den insikten lagt sig var jag rädd för vad det skulle innebära nu, när jag insåg att inget jag gör kan påverka henne ändå. Att det inte är mitt jobb att hålla henne vid liv. 

Jag har varit livrädd för det scenariot hela mitt liv och gjort allt jag kunde, ändå hände det.

Den insikten skrämde mig oerhört och lämnade massor av spår, men det är viktigt att hålla isär dom sakerna.

 

När mamma var så pass återställd att hon kunde prata med oss bad hon om ursäkt till oss en och en.

Jag svarade då som nu, du behöver inte be om ursäkt och det finns inget att förlåta. Det här var inte en handling mot någon av oss och vi är inte den som ska förlåta.

 

<3