konsten att sluta springa

I många självhjälpsböcker och hos psykologen pratar man om det lilla jaget. Barnet vi har inom oss.

Och nog står ett litet barn kvar inom mig och undrar förtvivlat om det var såhär livet skulle vara.
En psykolog sa vid ett tillfälle att hur jag än kämpar åt olika håll kommer det aldrig komma någon och ta den där lilla flickan i handen och få henne att känna sig sedd och älskad, det måste jag göra själv.
Jag måste acceptera att det som borde varit på ett visst sätt faktiskt inte var det och lära mig leva med det. Jag kan inte förändra hur det var eller vad som hänt, bara hur jag reagerar på det i framtiden. Hur jag låter det påverka mig och mina handlingar i framtiden.

Hade jag däremot fått prata med mig själv som liten hade jag vetat exakt vad jag skulle säga.

Till mitt sjuåriga jag:

Ja jag ser att du är rädd, att mamma mår dåligt ofta och du blir så rädd när hon gråter. Jag ser hur du slits mellan att älska din låtsaspappa men samtidigt tycka att det är hans fel att mamma mår dåligt och därför hata honom innerligt.
Var inte rädd, dom vuxna har så många nyanser du ännu inte förstår. Men vet det här, inget av det är ditt fel, inget!
Jag önskar du hade vågat fråga, varför, hur, vad händer?

Till mitt 12-åriga jag:

Jag ser den tunga, mörka kappa av sorg du har på dig. Vuxenvärlden slog till med full kraft den dag du nästan miste din mamma. En elvaåring kan inte hantera sånt och du borde fått hjälp. Omvärlden svek dig

Nu tror du att du kan laga, fixa, ta hand om, rädda. Du tror att ditt beteende kan påverka människor så mycket att dom inte kommer må dåligt psykiskt mer.

Vet det här, det kan du inte och det är inte för att DU är dålig, utan för att du är ett barn, och barn ska inte och kan inte ha den rollen.
Ditt huvud ska vara fullt av tankar på vänner, pojkvänner, hobbys, skolan, fritiden, inte panik och rädsla. De vuxna ska sköta resten och du ska vara trygg med det.
Jag önskar dig så mycket mer, jag önskar dig en barndom av lek, skratt, pirr i magen av första kyssen, inte av oro, hemligheter med bästa vännen, inte tunga hemligheter om psykisk ohälsa och alkoholmissbruk i släkten.
Jag önskar dig en lång barndom, den borde inte ta slut här.

Till mitt 15-åriga jag:

Du är redan så utmattad, så slut i själen. Jag ser hur hårt du kämpar och hur självförtroende o självkänsla vacklar. Du tvekar redan så hårt på ditt värde och när du inte kan få alla att må bra straffar du dig själv så hårt. Du anser dig redan inte vara värd kärlek eftersom du misslyckas med det helande du tror dig klara av.

DU bestämmer dig för att din kropp inte är värd att må bra och slutar äta. Straffar dig själv och kontrollerar det du i alla fall känner att du kan kontrollera.

Om du bara förstod hur illa du gör dig själv...
Vet det här, du är så älskad åt flera håll. Du är så värdefull för så många människor och det är ok att må dåligt, inte orka, att inte veta var man står i livet. Jag önskar du släppt någon nära som kunnat låta dig känna det här. Men du är så rädd att tappa kontrollen om någon distraherar.
Du tror att du måste ge av dig själv konstant för att vara värd något, för att vara älskad.
Jag önskar du värdesatte dig själv högre och visste att din kropp och kärlek inte ska behöva användas för att få kärlek och uppskattning, det räcker att du är du...

Till mitt 18-åriga jag:

Du känner dig så fruktansvärt ensam och vilse, övergiven, med mamma 100 mil bort.
Du kämpar hårt med skolan, med måendet, med att hitta fotfäste.
Misslyckandena väger tungt i ryggsäcken.

Mammas kamp gör du till din och lillasyster och lillebror är stora orosmoment du aldrig vågar släppa fokus på. Hur får man sin familj att må bra på hundra mils avstånd?

Du sliter med extrajobb för att ha råd att åka till dom varje månad och kroppen skriker efter lugn, psyket efter att få bearbeta allt du redan varit med om.

Du famlar förtvivlat efter trygghet, jag ser din panik, rädslan att bli övergiven av fler du älskar.
Vet det här, kärlek är inte vad du tror, våga vänta och känna efter, trygghet kan finnas i olika former. Du vill så gärna bygga en stabil grund, ett fort där du är trygg, men att skaffa barn att klamra dig fast vid ger inte den grund du drömmer om.
Jag önskar du väntat tills du själv stod på fast solid mark innan, kärlek har du att ge, ingen tvekan, men du behöver vila, hämta styrka, andas först.

Jag önskar så innerligt att jag fick en stabil grund att kliva in i vuxenvärlden från, något tryggare att förhålla mig till.

Mitt liv känns så ofta som en enda lång kamp för att fylla de hål jag har inom mig. En enda strävan efter stabilitet och trygghet och en förtvivlad jakt på kärlek och att känna mig värdefull och älskjad oasvett vad jag presterar.

Jag drömmer om så mycket mer i livet och sakta sakta tar jag mig framåt även om det känns så tungt och meningslöst just i detta nuet. Jag vill så oerhört mycket mer och jag förtjänar det.

Jag önskar jag kunde ta den lilla flickan i handen och säga åt henne att slappna av och njuta mer av varje stund, varje stund av lycka, hur kort eller flyktig den än är kommer vara så värdefull för dig sen när det är tungt.