Att rädda och räddas...
När jag började vakna och se hur mina beteenden varit hela mitt liv började jag också se mönstren.
Hur typiskt medberoende jag faktiskt är, hur mycket vanliga drag jag har av just barn som växt upp dysfunktionellt.
Jag är räddaren med hela min själ, det är min roll.
Jag valde tidigt vänner som var min totala motsats. Gärna lite trasiga själar som behövde räddas, stöttas, men på andra sätt än mig.
Gärna människor med dålig självkänsla och karaktär där jag fick vara den starka som räddade situationerna.
För min egen självkänsla hängde på att vara bra för andra och jag livnärde mig nog undermedvetet på dessa relationer. När människor lutade sig på mig var jag någon.
Jag valde pojkvänner utifrån detta. Givetvis omedvetet.
Det var de lite trasiga som attraherade mig. De som såg upp till mig, behövde något av mig.
De med djup och sorg i blicken. De med trassliga sidor jag kunde älska till styrka igen.
Hur kan någon så trasig alltid tro att hon ska vara stark nog att rädda alla andra?!! Återigen dessa paradoxer.
Det är ingen slump att jag jobbar inom vården och ofta tar på mig jobb med lite för mycket ansvar, som kräver lite för mycket av mig mentalt för att jag ska orka med.
Räddaren i nöden...
Jag var på en anställningsintervju där jag får frågan om jag har ett stabilt psyke då det förekom mycket psykisk ohälsa hos kunden.
Mitt inre barn skriker att jag kräver stabilitet, mitt vuxna jag, räddaren, svarar att jag hittills inte stött på en situation jag inte kunnat hantera så ja absolut stark och stabil.
I efterhand förstår jag att stark och stabil i krissituationer inte nödvändigtvis behöver betyda att jag har ett stabilt psyke.
För det kostar efteråt.
Jag grät i bilen på väg hem efter många arbetspass.
Räddaren kan inte rädda alla och då har man misslyckats. Mina kollegor berömde mig för bra jobb och jag var omtyckt på jobbet av kunden, anhöriga och kollegor men allt jag kunde känna var att jag inte lyckades.
Det är heller ingen slump att många av de människor jag älskar mest i hela världen alla har neuropsykiatriska diagnoser.
Vänner, mamma, ett av mina barn och så vidare.
Jag trodde förut att min högsta önskan var att bli räddad, att någon skulle kliva in och säga, kom vännen, jag ser hur du kämpar, nu tar jag över och räddar dig istället.
Men jag har insett att det inte är vad jag vill eller behöver för den delen, jag behöver och önskar någon som stannar kvar medan jag räddar mig själv, någon som älskar mig medan jag hjälper mig själv och alla de dalar och toppar den resan tar mig på.
Jag vill varken vara eller önskar mig någon räddare, jag önskar mig respekt, stöd, kärlek.
Bit för bit vaknar jag och ska hitta vägen till tillfrisknande. Till kärlek utan prestation, till att duga utan att behövas, bara för den jag är.