Alkoholens närvaro
Jag fullkomligt älskar julen. Värmen, traditionerna, spänningen, dofterna, ja allt som hör julen till.
Har aldrig förstått folks stress och panik över julen utan alltid längtat som ett litet barn. En o annan pengaångest har jag väl känt genom åren men sällan stress.
Dock finns alltid ett stråk av vemod med mig kring julen sen jag miste min mormor och morfar. Dom var navet i mina traditioner, i min trygghet och en sorg ligger alltid som en tunn slöja över alla traditioner och högtider sen dess.
När jag var liten var julen enormt stor i vår släkt.
Alla samlades i huset på landet. Man kom från norr och söder och samlades för några dagars firande tillsammans. Man stängde resten av världen ute och bara njöt av varandras sällskap.
Vi hade traditioner som gjordes på samma sätt varje år. En särskild plats för varje tomte och dekoration. En rutin kring pyntande och bakande.
Dagen innan julafton kom familjen, mormor väntande i fönstret, längtan och glädje att se varann igen. Släkten i skåne såg vi mest på jul och semester.
Mormor var husmodern själv och fyllde hemmet av mat och godsaker. Morfar och jag hämtade granen i skogen och tog hem den under stor andakt.
Mormor lika imponerad varje år och vi barn fick klä den kvällen innan julafton med samma kulor och pynt vi alltid haft genom åren.
Morfar fick inte titta förrän vi var klara och varje år samma ojande och ooande, den vackraste granen i år igen.
Sen fylldes utrymmet under granen med julklappar från hela familjen.
Samma rutin varje år... samma mat, samma människor, samma känsla.
Jag fann en oerhörd trygghet i att något i mitt liv såg lika ut från år till år.
För varje år bodde jag o mamma på nya ställen, men samma hus att fira jul i. Varje år såg vår sits annorlunda ut, jag spelade en annan roll, andra vänner, andra relationer, men samma trygghet o traditioner i huset på landet.
Något annat som också var samma varje år mer eller mindre var dryckesvanorna och fyllebråken.
Dagen innan jul samlades alla och godsaker (dunken) ställdes fram. Åh vad mycket man hade att prata om (älta allas misslyckanden o åsikter) och det dracks glögg (och hembränt), spelades spel och umgicks. Ofta blev kvällen sen och man peppade inför julafton (bråkade).
På julafton är det ändå barnens dag. Vi hade fina traditioner och medan kvinnorna i familjen lagade mat såg männen på kalle med oss barn. Morfar serverade irish coffe och vi barn fick en julmust.
Inte förrän alla klappar var utdelade och vi barn utmattade och nöjda såg på tv plockades de vuxnas godsaker fram igen. Och ofta nattades vi av fulla vuxna. Med lite tur hade alla tunga ämnen avverkats igår, annars börjades det om med tjafs och bråk och många är de jular jag fått bevittna totalt kaos.
Så många jular har förstörts av alkohol och oansvariga vuxna i min släkt.
Så otroligt många år lät vi det bara vara så, i olika varianter.
Med sammanbitna läppar sågs man vid frukost och för andra barn kanske det inte var så stor grej men jag kände av varenda sinnesstämning, såg varenda tår som i smyg försökte torkas bort.
Jag var oerhört liten när jag insåg att mamma ofta ofta var den man skulle diskutera och avverka. Hennes misstag, hennes sätt att vara, hennes liv och hennes val. Tänk om någon bara hade tagit sin åsikt och vänt den till handling, gett henne hjälp istället. Sett igenom alla misstag och hennes ständiga flykt och tänkt att kanske kanske fanns det något bakom, något som fick henne att bete sig såhär.
Julen 1997 förändrades traditioner i min släkt drastiskt.
Jag fick otroligt mycket skit för vad jag gjorde det året men jag är glad än att jag tog det beslutet.
Min syster var bebis. Min mamma hade fått barn för 5 månader sen och ensam tagit sig igenom dessa månader. Oerhört stolt och glad visade hon upp sina tre barn, främst den nya lilla solstrålen som släkten inte hade träffat ännu.
Kvällen innan julafton samlades alla och dunkens innehåll minskade snabbt. Stämningen var glad och uppåt, men jag kunde de här scenariorna utan och innan, visste hur snabbt det vänder, hur snabbt någon exploderar.
Jag tog hand om min syster och mamma fick ungås med sina bröder och de andra. Rösterna blev allt högre, man diskuterade hennes val att lämna min systers pappa. Självklart ska sådant diskuteras vitt o brett. I min familj var inget privat eller ens eget val utan här ska man stå till svars redo att stenas.
Och givetvis var alla plötsligt osams. Min mormor hade en gräns där hon behövde lämna diskussionen och gå o lägga sig innan det spårade ur men den här kvällen var min morfar den enda som gick o lade sig.
Jag lyssnade till argare röster, hårdare ord, tårar, gråt och somnade inte förrän mamma kom och kröp ner med mig och mina syskon, då kände jag mig lite tryggare, hon var ur skottlinjen för ikväll i alla fall.
Dagen efter, julafton, glada barn och spänningen på topp, i dubbel bemärkelse.
Jag hade en klump i magen som sa mig att något illa höll på att hända.
Den glada stämningen hade en vass kant som de vuxna aktade sig för smidigt.
Under middagen skulle jag hämta påfyllning av bröd i tvättstugans frys och där ertappade jag min mormor med att dricka sprit rent och skölja ner med en klunk vatten rakt från kranen.
Klumpen förvandlades till en sten i min mage.
Pikar, gliringar, hårda små kommentarer följde hela vägen genom mat, julklappsöppning och lek med oss barn.
Mormor gjorde sig många ärenden till tvättstugan. Promillen över lag höjdes i huset men hon hade ett försprång som hette duga och massor av oventilerade känslor från gårdagen.
Pikarna slutade komma i smyg och kastades fram över huvudena på oss barn. Jag började slipa på en plan för att undvika katastrof.
Mamma drack inte en droppe, hon hade sin bebis i famnen när första attacken träffade. Hennes egen mamma gick hårt hårt på om alla hennes val i livet, om hur hon misslyckats.
Efter det rasade min värld en smula.
Min mormor, min äslkade idol, den jag alltid förlåtit för allt i världen gav sig på min värld, min mamma, mina syskon.
Elaka oigenomtänkta ord, extremt hårda anklagelser och snart var kaoset ett faktum.
Mamma grät, mina syskon grät och jag bestämde mig för att nu kliver jag in. NU är min stund kommen att sätta ner foten.
Jag skickade mamma att packa våra saker och ringde en av hennes vänner och bad honom hämta oss.
10 mil åkte han enkel resa för att ta oss därifrån, Tacksamheten var enorm.
Jag fick höra hur jag förstörde julen för alla, ingen kunde stötta eller förstå. Jag fick höra hur jag var dramatisk och barnslig.
Allt medan min mormor fortsatte skrika och gapa på oss alla och min lilla trasiga familj grät.
Jag bad dom alla fara åt helvete och i baksätet hem grät jag tårar med min syster i knät medan mamma stilla snyftade i framsätet.
Vi visste alla att det här var slutet på något. Aldrig förr hade hon gett sig på oss barn och hennes elaka ord sved. Jag visste innerst inne att hon inte menade allt det här, att det var alkohol och undanträngd frustration som talade, men det är sällan en tröst i såna här lägen.
Den här julen blev en ståndpunkt på så många sätt.
Det här scenariot hade kunnat utspela sig på en mängd olika sätt men det var såhär det blev.
Efter mådde min mormor oerhört dåligt.
Hon insåg att det här var inget man kunde sopa under mattan mer och hon bad mig innerligt om ursäkt efteråt.
Jag fick henne att lova att aldrig mer dricka med oss barn närvarande.
Jag kände mig som en tiger. Mina syskon skulle inte behöva ha det såhär mer, punkt.
Jag styrktes ytterligare i min medberoenderoll. Ställde mig i vägen, byggde murar där ingen skulle få en chans att såra de mina.
Min relation till alkohol har alltid varit komplicerad.
Jag har helt klart hennes tendenser att spåra ur när jag dricker. Allt jag i vanliga fall sväljer och trycker undan vill komma ut och förvrängs något enormt.
Jag mår bäst av att inte dricka alkohol alls och det gör ont i hjärtat att se så många barn växa upp med alkoholens närvaro som en klump i magen.
Inget barn ska behöva försvara sin mamma i fyllebråk, behöva höra de samtal som avverkas med lite för höga röster. Inget barn ska behöva ligga i sängen och försöka sova med den där äckliga klumpen närvarande, rädd för att somna och rädd för vad som kan hända.
Jag är än idag glad att jag förstörde julen det året. Det förändrade en hel del. Och framför allt visade jag att jag inte tänkte vara en del av den teater de spelat så många år.
Så idag är julen en stor grej för mig. Det är min chans att ge mina barn härliga trygga traditioner där alkohol inte är något man behöver vara rädd för. Glöggens promille behöver inte vara ett hot och barnen kan helt och hållet koncentrera sig på sina julklappar och lekar.
Den enda spänningen barn ska känna den här dagen är vad de paket med deras namn på innehåller...
Och JAG, just JAG har kraften att skapa en sådan jul åt mina barn.