Att prova igen...
Tiden går och jag tar mig framåt i helandet. Sakta men säkert...
Efter uppbrottet började jag och barnen bygga vårt nya liv i vårt egna hus. Min trygga borg.
Det tog lång tid innan jag kunde se den så.
Stressnivån var kolossal. Jag gick traumaterapi på centrum mot våld, jag grep efter halmstrån, försöka prata ut med honom, försöka va nån slags vänner. Men inte förrän jag bröt helt och faktiskt började förstå hela processen bakom hur jag kunde brytas ner så började jag kunna klättra uppåt igen.
Jag har förändrats, givetvis, tror ingen kan gå igenom sånt utan att förändras.
Har avskärmat mig mer från människor, tillitsproblemen är nog ännu värre och självkänslan blev inte direkt bättre.
Men jag vann en enorm förståelse för mig själv och för andra.
Jag ser tydligt hur jag kunde fastna så. Hur jag med mitt medberoende ville läka honom, hela hans dåliga sidor, älska honom ur det våldsamma. Det funkar inte så.
Har haft världens bästa stöd av hans andra ex och tillsammans har vi kunnat se beteenden som vi däred kunde avskriva vår skuld ifrån.
Har varit ovärderligt med det stödet. Ingen annan kan förstå som någon som varit i samma sits.
Jag har fortsatt samtalsterapin och lagt fler bitar av pusslet som är jag. Bitarna om hur jag blev såhär och hur jag utvecklat mina coping-mekanismer och sett tydligare hur låg min självkänsla är.
Det är en tröst att se beteenden, se mönstren hur jag desperat försökt bygga trygghet, hur jag kämpat efter mening, att känna mig älskad.
Men bit för bit med förståelsen har jag också kunnat bryta beteenden.
Jag vågade dejta igen en tid efter och direkt jag såg varningstecken på att den här relationen inte är bra för mig sa jag stopp.
Det tog emot och gjorde ont men var en enorm milstolpe för mig.
Jag skulle inte stanna och kämpa för något som inte fick mig att må bra.
Kunde inte ge mer av mig själv på det viset längre.
Ytterligare ett försök att dejta någon fick mig att förstå ännu tydligare hur rädd jag är för att bli övergiven. Det ska inte kännas som det jag klamrar mig fast vid enbart i rädsla att bli ensam.
Det måste finnas mer.
Vi blev vänner istället och det fick mig att växa ännu mer. Jag klarar att se saker för vad det är, att välja att accpetera o må bra i det.
Desperationen efter trygghet, att bygga ett vi med någon har lett mig in i så många dåliga förhållanden och jag är tacksam att jag kommit så här långt att jag förstår, ser och väljer mitt eget mående först.
Det går inte läka en dålig barndom med att bygga en ny trygghet på falska grunder.
Det enda sättet att läka det förgångna är att se det lilla barnet, se var allt gick fel och utifrån det välja bättre i framtiden.
Idag går min energi till att ge allt för mig och barnens bästa.
Just nu kämpar jag med fysiska åkommor som tar min energi o styrka och då om nånsin blir det viktigt att jag prioriterar rätt med mina krafter.
Så när samtalsterapin är pausad och jag har en hel del tid hemma sjukskriven ska jag ge det ett försök till att skriva av mig.
Läs gärna de gamla inläggen, läs med ett öppet sinne och kom ihåg att det här bara är mina reflektioner, mina upplevelser och bara en del av något så mycket större...