När det rasar....
Jag har så ofta fått höra att det finns flertal olika roller man ofta tar på sig när man växer upp under dysfunktionella former.
En del blir överpresterande perfektionister som försöker rädda allt genom att vara så duktiga det går, tar på sig allt ansvar och försöker förtvivlat fixa allt som det dysfunktionella medför. Man tar på sig rollen som hjälte, räddare.
En del försöker vara så osynliga och ställa till med så lite besvär som möjligt för att inte skapa mer problem i familjen. Man försöker förminska sig själv och sitt värde och håller sig undan istället för att våga ta plats. Tar på sig en roll som osynlig.
En del däremot försöker på alla sätt avleda det dysfunktionella genom att synas och höras, vara rolig, få familjen att skratta, ställa till problem i ren frustration över att inte fokus ligger på denne.
Man blir en bråkstake, problemskapare och kräver uppmärksamhet för att det dysfunktionella inte ska få ta plats.
Jag och mina syskon växte upp i samma familj men med lite olika förutsättningar eftersom livet sett så olika ut från år till år.
Jag och min bror har haft en enorm trygghet och stabilitet i mormor och morfar medan de var äldre när vår syster kom och inte riktigt orkade finnas där ansvarsmässigt på samma sätt.
Vi barn tog oss an varsin av dessa roller omedvetet och har levt i dessa hela uppväxten.
Nu kanske inte mina syskon ser det hela som jag så jag påminner om att det här är mina tankar och reflektioner och inte nödvändigtvis samma känslor som dom har.
När vi satt i anhörigrummet på intensiven den sommaren för två år sen brast något i mig.
Min roll har alltid varit räddaren, hjälten som ska tas oss alla ur allt som händer och jag rasade ihop på golvet med intensivvårdspersonal omkring mig.
Jag skrek medan hjärtat krampade, jag klarade inte av den här situationen igen.
Jag klarar inte mer flämtade jag medan vi blev placerade i ett avskilt rum.
Min roll rasade, den jag varit hela mitt liv slets itu.
Jag hade misslyckats med att rädda min mamma och nu befann vi oss i limbo där hon svävade mellan liv och död.
I timmar satt jag o mina syskon i rummet o grät, pratade, skrek och bråkade.
Alla känslor på samma gång och jag anklagade mig själv om och om igen för att det här hade hänt.
Till slut sa min bror ifrån. Det fick räcka nu. Det var inte mitt fel, det var inte hans fel, det var ingens fel och han satte stopp för mina självplågande tankar.
Jag bad mina syskon vara brutalt ärliga en enda gång i livet och frågade om dom minsta lilla klandrade mig men deras svar var nej. Den här rollen som räddare och ansvarig för vår mammas liv är en roll jag själv trott mig ha, ingen annan. Det var en roll jag själv klev in i som liten och ingen annan håller mig ansvarig.
Det här blev ett så hårt uppvaknande för mig att jag än idag inte hittat min plats, min nya roll.
Det är en så fruktansvärt konstig paradox att någon med så dålig självkänsla kan tro att allt handlar om mig.
Att det här var MITT misslyckande, mitt verk.
De dagar hon låg på intensiven var jag så arg. Så arg på hela världen som lät sånt här hända, på läkaren som ordinerat medicin som gjorde henne manisk, på omgivningen som inte förstod mig och mina känslor, på allt som lett fram till nu, på att jag gått i den här rollen och slösat hela mitt liv för att ändå mista min mamma.
Jag var så fruktansvärt förtvivlad och förbannad att jag knappt kunde hantera mig själv.
Började ifrågasätta allt och alla omkring mig. Vad var egentligen äkta i mitt liv och vad var en produkt av mitt medberoende. Hade jag valt alla mina relationer utifrån mitt behov av att rädda folk? Hur många hade utnyttjat det här?
Processerna som startade i mig förändrade så mycket och jag har inte kvar vissa av de jag trodde var mina vänner idag, har inte samma sätt att bemöta människor och är hudlös på ett sätt som gör så ont.
Jag blir så oerhört sårad av falskhet och har svårt att släppa människor nära.
Har svårt att hitta mitt egenvärde och sätta gränser då jag är rädd för vad jag skapar för reaktioner.
Jag har fortfarande så oerhört lång väg att gå till välmående psykisk hälsa men är så tacksam att jag vågade börja.
Ibland behöver du inte se målet för att ta första steget... jag är på väg.