Men jag då?!
Ligger och ska sova när tanken suger tag i mig som om en kall vind svept genom rummet.
Slappnar jag någonsin av, på riktigt slappnar av och ger kroppen en chans att återhämta sig?
Känns som jag konstant är i någon slags slåss eller fly-position. Alltid redo för nästa katastrof, alltid redo för att ställa upp, rädda, laga, plocka spillror.
Jag skrev i mitt cv idag att jag är stresstålig, att jag kan hålla många bollar i luften samtidigt. Sen skrattade jag för mig själv. Jag är fruktansvärt bra på det, på att kasta mig i bilen och rädda upp situationer andra bara drömmer mardrömmar om. Jag är fruktansvärt bra på att stötta och hålla mig lugn genom andras panikångestanfall, självmordsförsök, lugna upprörda känslor och ta oss igenom kriser.
Men är jag bra på att leva? På att ta hand om mig själv, njuta av livet och vara geniunt lycklig? Det är en självklarhet för många, något som kommer av sig själv. För mig är det en färdighet jag försöker lära mig.
En terapeut frågade mig nyligen vad jag gör för att ta hand om mig själv.
Jag svarade att jag sover, unnar mig tidiga kvällar iställlet för att göra annat när barnen lagt sig. Att det är vad jag gör för mig själv.
Han svarade att sömn inte är något man unnar sig utan ett basbehov vi alla behöver och bad mig komma på något annat.
Jag funderade alldeles för länge, det såg jag på hans ansiktsuttryck. Jag ville svara att jag badar ofta men insåg hur patetiskt det måste låta.
Så nej jag kom inte på något svar, jag vet inte vad jag gör för mig själv, enbart för att just jag ska må bra och få återhämtning, hämta kraft och energi.
Jag kom inte på någonting jag gör för att öka min egen livskvalitet.
Samtidigt är jag duktig på att tala om för alla omkring mig att för att vara en bra förälder måste man vara en lycklig person. Man måste ta hand om sig själv för att orka ta hand om andra.
Och att vara en bra förälder är ju mitt stora mål i livet.
Så jag borde verkligen prioritera mitt eget mående och lycka mer, det vet jag.
Men för att ens kunna göra vad jag mår bra av behöver jag veta vad det är. Vad jag hade för mål med mitt liv, innan jag tappade bort mig själv. Vad som gjorde mig sprudlande glad, pirrigt lycklig. Vad som fick mig att orka genom alla tunga perioder.
Vart glömde jag bort att jag också är värd något?!