Att krascha.
Efter att ha sprungit i samma destruktiva cirklar i så många år nådde jag till slut vägs ände.
Det var en varm julidag för ett år sen.
Det jag gått o varit livrädd för i 20 år hände plötsligt och jag överlevde, hon överlevde, vi finns kvar.
Jag har ända sen mammas självmordsförsök när jag var tio alltid tänkt i preventiva banor. Hur ska jag bete mig för att hon ska må bra, hur ska jag få andra att bete sig, hur ska jag skydda, vad kan jag påverka.
Jag har ändrat mig själv, hämmat mig själv, hållt inne med känslor, tankar, reaktioner för att hon inte ska må sämre.
Jag har lagt så mycket av mig själv på att få henne att må bra och aldrig göra om det.
Ibland har denna kamp fått mig att totalt gå under och ibland har jag varit så arg så arg.
Jag har i 20 år gjort vad jag kan för att förhindra det här men det hände ändå och jag överlevde.
Det hände något i mig efter den dagen.
Det kändes som om jag för första gången förstod vad alla runt mig försökt säga i 20 år. Jag kan inte få min mamma att må konstant bra. Jag ska inte få min mamma att alltid vara glad och uppåt. Jag förväntas inte sondera terrängen åt henne jämt och jag ska definitivt inte ge upp av mig själv för att få hennes mående bättre.
Så sakta sakta började det sjunka in. Jag har gjort allt jag kunnat i alla dessa år och det hände ändå.
Det var alltså inte jag som hade kontrollen över detta.
Det blev en sorg, ett misslyckande men sen en känsla av befrielse, lättnad. Det hänger alltså inte på mig att hon ska må bra, orka, inte vilja ta livet av sig.
Min mamma har alltid påmint mig om det men för döva öron, jag hade tagit på mig den rollen och släppte den inte för allt jag var värd.
Förrän den dagen i juli, på intensiven med oviss utgång.
Vi hade störtat rakt ner i betongen kändes det som och jag bröt ihop på ett sätt jag aldrig förr tillåtit mig.
Men här började också en helt annan kamp. När jag för första gången vågade sluta springa och se på livet med klara ögon såg jag hur otroligt aggressiv och frustrerad jag varit så länge.
Hur jag haft taggarna utåt och alltid redo att slå tillbaka, försvara, springa vidare...
Här började kampen för att hitta tillbaka till något slags jag och försöka förlåta mig själv för allt jag ställt till med i mina destruktiva flyktmetoder.
Hur kan det bli så här otroligt galet?!
Hur kan en människa gå så vilse?!
Det här är inte jag.
De sista åren har jag varit någon helt annan och det är dags att vakna och inse att den där kraschen ner i betongen gjorde oerhört ont men vi klarade det och behöver inte längre ligga kvar där.
Det är dags att resa sig och gå vidare.