konsten att sluta springa

När man inte har strategier för sitt dåliga mående hittar man snart egna, ibland mindre bra sätt.

Att fly har varit mammas strategi under så lång tid. 

När något går snett, spring vidare, när något är tungt, jobbigt, tråkigt, spring för livet rakt in i ett bättre liv, fly vidare till en nystart.

 

När jag var 16 hade vi flyttat 22 ggr. Ibland räckte det att vi bytte lägenhet inom samma område för att stilla rastlösheten en tid, ibland bytte vi stad helt o började om från scratch med allt.

 

Vi skaffade husdjur, byggde nya liv, drömmar och planer. En förhoppning om ett bättre liv gjorde att vi ofta var på väg, på flykt.

Jag älskade att se henne uppspelt, förväntansfull, målmedveten och full av hopp. Jag älskade spänningen, kanske var det faktiskt så att jag trodde lika mcket jag på att varje gång var den gången det äntligen skulle bli bra. Det här var sista gången vi flydde. 

 

Vi har flyttat hundra mil, och hem igen, två gånger. Hon gjorde samma flytt två ggr till utan mig sen.

Förstår ni hur mycket jobb och pengar som ligger bakom en så lång och omfattande flytt?

MIn mamma får igenom det mesta hon bestämmer sig för. Hon blir oerhört driftig och målmedveten.

Men ibland tror jag att hela processen har varit en slags flykt. I allt jobb med att få nya skolor, förskolor, boenden, pengar till flyttfirmor osv ligger en förhoppning, ett hopp om att nu ska allt bli bra. 

Och givetvis har hon trott att varje flytt varit den sista.

 

När jag var 17 kämpade jag med ätstörningar, att bli en människa som måste ha kontroll på allting tar sig ofta uttryck i kontroll över alla delar av livet.

Jag skulle vara perfekt på alla sätt det gick och vid 14 började jag strula med maten. En sväng av anorexia som utvecklades till bulimi och vidare till ätstörning uns, utan närmre specifikation. Mat förblev många år ett krångligt ångestladdat ämne för mig.

I alla fall jobbade jag med ätstörningarna och hankade mig igenom gymnasiet.

Jag umgicks tätt med min bästa vän, en kille som sen kom att bli pappa till mitt första barn.

Han blev en stor trygghet för mig.

Mammas rastlöshet skrek och drog i henne, hon letade strategier för att må bättre och hon började göra upp planer på flytt igen.

Hon hade det kämpigt med min syster som var liten och ville ha stöd från hennes pappa.

 

Jag hade min trygghet här med mormor o morfar, min killkompis, ätstörningsenheten plus att jag inte ville byta gymnasium och börja om när det var så tufft redan o bryta upp allt som så många ggr förr.

Det hindrade inte mamma.

Hon har svårt att styra om tankarna när hon är på gång så och bestämde sig för flytt och för första gången vägrade jag.

Jag orkade inte mer.

Hon flyttade ändå.

Jag tror att jag dog en smula den dagen.

Av att bli lämnad tänker jag spontant, av att behöva släppa kontrollen om henne är nog mer sant. 

Hon gjorde vad hon trodde var bäst då för mina syskon som skulle ges en chans att vara med sin pappa.

 

Jag stannade hos mormor men flyttade snart ihop med min killkompis o vi blev ett par.

Jag påbörjade den kamp för stabilitet som sen pågått hela mitt liv.

Jag försökte förtvivlat bygga upp en egen famillj, en egen grund som ingen kunde rycka ifrån mig.

 

Mamma slet hårt långt härifrån med sitt eget mående och med mina syskon som mådde allt sämre psykiskt av allt kaos o jag kämpade på här hemma.

Jag jobbade extra för att ha råd med tågbiljetter ner till henne o åkte ner 9 ggr på de 11 månader hon bodde där.

Jag kände mig halv utan henne, min bästa vän. Hon flyttade snart hem igen för att vara nära mig då jag blev gravid 18 år gammal.

 

Inget misstag, jag drömde intensivt om att få bygga min egen familj. En trygghet helt olik den jag haft. En möjlighet att aldrig mer känna mig ensam, aldrig mer känna mig obetydlig och otillräcklig. 

 

Jag hade alldeles för bråttom, hur kan en så trasig person bygga något stabilt utan hjälp.

Hur kan nån så omedveten om vad trygghet o stabilitet är ge det till nån annan?!

Jag visste inte ens vad kärlek till en annan människa var. 

Jag hade redan här totalt osunda relationer och ett mycket destruktivt sätt att vara i relationer. 

Inget handlade om kärlek utan om att fylla ut tomrum jag fått med mig, skapa nya band istället för de felande jag vuxit upp med. 

Så mycket blev så fel men jag fick min första son, min högt älskade lilla kille...