Att tappa sitt värde
För att kunna bryta den här cirkeln av destruktivt beteende behöver jag hitta var allt började, var allt gick snett och bit för bit lära om.
Jag måste försöka förstå hur jag blev så fruktansvärt trasig och hur jag lyckades förstöra mitt liv på så många sätt.
Det handlar inte om att ge ursäkter eller bortförklaringar utan för mig själv att vilja se mönstren och kunna göra något åt dom.
Jag fick höra att jag tycker synd om mig själv och därför bloggar om det. Då har man nog inte läst ordentligt eller så vill man verkligen tycka illa om vad jag gör redan för inget här handlar om att dra någon snyfthistoria eller få medömkan.
För det första är bloggen en terapeutisk metod för mig. Jag mår bra av att skriva och kan gå tillbaka och läsa och se med klarare ögon på vad jag uttryckt i efterhand. För det andra är inte bloggen skriven för att jaga likes, följare, fans eller medlidande utan enbart för mig själv och det är fullt frivilligt att läsa här.
Och att jag tycker synd om mig själv?!
Ja ibland tycker jag faktiskt väldigt synd om mig själv.
Jag tycker synd om den lilla flickan jag var som inte förstod varför de jag älskade förändrades så drastiskt när alkoholen togs till. Jag tycker synd om den lilla tjej som trodde att allt ansvar vilade på henne, den lilla naiva tjejen som trodde hon kunde rädda hela världen.
Ibland tycker jag fruktansvärt synd om den bräckliga tonåringen som försökte få alla att älska henne på alla fel sätt. Som trodde att kärlek var samma sak som att vara populär och var redo att göra vad som helst för det.
Ibland tycker jag synd om den där blonda tjejen som gick så vilse i livet och önskar att någon tagit tag i henne och sagt att allt ansvar är inte ditt, du kan inte påverka det här och behöver heller inte straffa dig själv för det när det går på tok.
Så ja ibland tycker jag synd om mig själv.
Men det gäller att hålla isär begreppen.
Jag tycker faktiskt rätt synd om mig själv när det kommit motgångar jag inte kunnat rå över.
När 2006 bjöd på allvarliga sjukdomar som avlöste varann tätt, flera dödsfall i familjen tätt inpå varann och när vi passerade varann i korridorerna för att lösa av varann på intensiven och hjärtenheten där vi hade två i familjen samtidigt, då kände jag att det var förbannat synd om mig och de andra som behövde gå igenom det här.
I perioder har jag tyckt att livet varit överjävligt och tungt och känt självömkan i stunden.
Varför är det så tabu?
För när jag fått tycka synd om mig själv en stund har jag rest mig och tagit tag i situationen, gillat läget och gjort vad som krävts.
Jag är också väl medveten om de motgångarna jag skapat mig själv och den sits jag satt mig själv i genom åren och där tycker jag verkligen inte synd om mig själv.
Jag är väldigt klarsynt när det gäller vad jag orsakat, på gott och ont. Ibland hade lite förnekelse varit skönt men inte så sunt.
Så nej bloggen skrivs inte för att tycka synd om mig själv.
Den skulle heller inte skrivas för att försvara mig själv så nu släpper vi det där.
Så mycket av problematiken i mitt beteende sitter ju i den dåliga självkänslan.
Att jag inte är värd något om jag inte presterar.
Jag måste göra mig själv oumbärlig, fantastisk, perfekt för att räknas.
Redan som 14-åring började den där känslan ta över mig.
Jag kom som ny till en liten by i södra sverige, var annorlunda, pratade annorlunda och tog snabbt på mig rollen som den man alltid kunde använda på det sätt man behövde. Jag sa aldrig nej och var alltifrån psykolog till den som torkade kräk och stannade kvar genom kaosartade fyllor o bråk.
Bästa vännen, bästa flickvännen, bäst på allt jag tog mig för.
Vågade aldrig säga nej i rädsla för att göra någon besviken och inte vara bäst, inte räknas, bytas ut, inte höra till mer.
Jag kände mig tuff o cool som fick vara med de äldre grabbarna, jag syntes, jag fanns, jag hade ett värde.
Så otroligt dumt tänkt men det förstår man sällan som 14-åring med dålig självkänsla.
Jag började snabbt utnyttjas sexuellt och vågade inte säga nej.
Ville inte göra någon besviken, arg, ville inte vara sämre, inte duga.
En kille några år äldre ville alltid ha med mig hem efter fyllefester, ringde alltid o lastade av sina problem på mig och sa alltid att jag var den bästa kompis man kan ha.
Jag kände mig värd något för stunden.
Avskydde mig själv efteråt men tänkte att han tycker ju om mig, det kan väl inte vara fel även om det känns så fruktansvärt fel.
Sa jag nej någon gång fick jag höra hur dålig jag var och det var min skräck så det gjordes inte om.
Jag var desperat efter att känna mig omtyckt och viktig, behövd och värd något.
Så oerhört falska känslor. Om jag bara vetat...eller haft någon att spegla mig i så jag förstått hur fel det var.
Jag hängde alltid med i vad som skulle göras, sa aldrig nej, ville alltid vara den coola, tuffa tjejen man kunde räkna med.
Såhär blir man sällan populär. Jag sårade många vänner genom att inte våga säga nej, våga göra vad som var rätt, våga stå upp för mig själv och vad jag egentligen ville.
Det eskalerade snabbt i en härva av lögner för att skydda mitt beteende.
Jag sårade vänner genom att vara lojal mot den som för stunden krävde något av mig och jag försökte springa från mitt dåliga samvete med mer lögner och mer dåliga beslut.
Att konstant ska vara bäst på saker eskalerar snabbt till att tappa kontrollen. Jag behövde hitta nya saker att känna mig bra på, känna värde i. Jag upptäckte snart att jag lätt kunde kontrollera min vikt och fick uppmärksamhet när jag gick ner några kilo.
Det här tände uppmärksamhetstörsten i mig.
Se mig, hör mig, rör mig....
Jag slutade äta, tyckte om känslan av kontroll.
Kilona rasade och snart syntes ben här och där. Jag fick mycket uppmärksamhet och det ojades på skolsköterskan.
Jag tappade 20 kilo och syntes plötsligt.
Jag fick komma och väga mig regelbundet och jag kände för första gången att jag ville få berätta för någon om allting. Om hur läget var hemma, om hur jag kände att allt gled ur händerna på mig.
Hon lyssnade, ringde hem, mamma blev sårad och ledsen, jag kände mig olojal och jag gick inte tillbaka till skolsköterskan mer.
Slöt mig ytterligare lite.
Den här tiden i livet mådde jag riktigt dåligt.
Vi hade flyttat hundra mil till en plats där jag inte hade någon, jag tappade bort mig själv totalt i att försöka hitta värde hos andra och spiralen eskalerade snabbt till något oerhört negativt.
Jag var så fruktansvärt avtrubbad och avstängd, allt jag ville var att bli sedd, hörd, räddad.
Men mitt beteende lät samtidigt inte någon komma nära.
Allt jag ville var att vara värd något för någon på riktigt.