konsten att sluta springa

Jag har fått frågan om varför det är så viktigt för mig att förstå allt som varit och vända ut och in på allt.

Den egentliga stora orsaken är för att hjälpa oss alla som varit en del av det hela att förstå vad som är vår skuld att bära och vad som inte är det.

 

Vid ett samtal med min syster för ett bra tag sen kom vi in på hennes barndom och mående.

Hon sa något i stil med att det inte var konstigt att mamma mått så dåligt med tanke på vilket jobbigt, hemskt barn hon var.

Jag ville skrika rakt ut. Det är precis det här som är ringarna på vattnet vid dysfunktionella barndomsupplevelser.

Min syster går runt och klandrar sig själv, hennes självkänsla är alldeles för låg och hon behöver prestera hårdare för att känna att hon duger.

Hon jobbar för mycket, för hårt, ger för mycket av sig själv till vänner och är oförmögen att be om vad hon själv behöver. 

När hon behöver stöd eller space vågar hon inte säga ifrån utan stänger in sig istället och mår allt sämre. Och ringarna på vattnet får fortsätta sprida sig. 

Frustrationen och sorgen över hur hon mår sipprar ibland ut på de närmaste och då får hon skuldkänslor över det och måste prestera ännu hårdare för att kompensera.

Oändligt ekorrhjul av skuld, skam och felaktiga coping-mekanismer.

 

Min syster har fått vara med om oerhört tunga saker i sitt liv. Hon var bland annat den som hittade mamma vid självmordsförsöket.

Men min systers ena strategi har alltid varit att aldrig prata om vad som tynger för då lastar man över på någon annan som då kanske mår ännu sämre. Hon har iställlet svalt och låtsas att inget behöver komma ut. 

Hon har fått bära så otroligt mycket och alltid stått redo att slåss för oss alla, alltid utan att tänka på vad hon egentligen orkar med.

 

Så när vi pratade om det för en tid sen och jag hörde henne lägga all skuld på sig själv insåg jag hur viktigt det är att allt får komma ut. 

Jag hjälpte henne vrida på resonemanget. Tänk om du var ett alldeles vanligt krävande barn men att allt det som inte funkade gjorde att du lärde dig att behöva ta mer plats, synas mer, höras mer, ställa till med kaos för att dra blickarna bort från mammas mörker och rikta skulden mot dig själv.

Tänk om du som liten inte såg något annat sätt att hantera förvirringen och rädslan än genom att bli utåtagerande och skapa andra draman för att slippa se mammas mående.

Enligt rollerna som barn i dysfunktonella familjer, rebellen, se på mig, skulden är min, inte förälderns. Det är mitt fel att familjen inte funkar... det är det lilla barnets sätt att skydda sin förälder.

 

Hon hade aldrig tänkt på det så. Och insikten gjorde ont. 

Det gör ont när man tvingas omvärdera verkligheten och faktiskt se en situation för vad den var, kanske ligger skulden nånstans där man inte vill acceptera och kanske låg inte det ansvaret på det lilla barnet.

Idag har min syster fått hjälp att börja bearbeta allting hon med och jag är så stolt.

Ingen människa kan hitta sin förälder i det skick hon gjorde, det drama och panik som uppstod och gå ur det oberörd. Särskilt inte ett barn med hennes bakgrund.

Det är dags för även henne att få släppa sin tunga ryggsäck av skuld och skam.

Hon var inget dåligt barn som förstörde för andra, hon var ett vilset barn som gjorde vad hon kunde för att råda i oredan på det enda sätt hon var kapabel till just då.

 

Ett jättetydligt exempel på att barn tar till sig destruktiva mekanismer i brist på vägledning är när min son var liten och gick på förskolan.

Personalen påtalade problemet med att han oprovocerat slog och bet andra barn utan uppenbar anledning.

Han hade inget tal och kunde inte göra sig förstådd.

En specialpedagog togs till förskolan för bedömning.

Hon såg situationen annorlunda, han slår ett annat barn som givetvis börjar skrika och personalen kommer, då väntade han med uppsträckta händer, visste att han blev upplyft och bortburen därifrån för att skydda det andra barnet. Han fick uppmärksamhet av personalen vilket var hans mål.

 

Men i hans hjärna bildades kopplingen, om jag slår kommer personalen och tar med mig härifrån, jag får uppmärksamhet och blir sedd, dvs det är en effektiv metod.

Specialpedagogen bad personalen att istället för att bekräfta hans metod och ge honom uppmärksamheten han ville ha, ignorera honom vid dåliga beteenden och rikta uppmärksamheten till barnet som blev skadat.

Gå förbi sonens uppsträckta armar och lägga tröst och fokus på det andra barnet.

Det krävdes inte många ggr för att han skulle förstå att hans metod inte funkade och han slutade snart slåss och bitas.

Istället provade han ut andra metoder och snart lärde han sig att istället söka upp en personal när han ville ha uppmärksamhet.

Men när dessa dåliga mekanismer får frotgå och ingen vägledas rätt blir dom snart befästa metoder och det vilsna barnet lägger bitar i sitt pussel. Så skapas dysfunktionella beteenden och det är inte svårt att se hur mycket vägledning och bekräftelse ett barn behöver för att lära sig rätt.

 

Att programmera om dessa beteenden är ingen lätt match, så mycket av allt händer omedvetet. Vi reagerar och agerar på undermedvetna plan efter inlärda beteenden och att bryta dess kräver massor. Men ett första steg är att se de felprogramerade känsloreaktionerna, agerandet och att förstå varför vi tar till dom.

Sen kank man börja arbeta med dom... Bit för bit kan man lära om det lilla barnet...